Så var EDE tillbaka på Kullen, denna gång var det för att hoppa på SLC cirkusen. EDE hade tagit med två bilar, Vår gamla goda trotjänare (BMW E30) och en BMW M-coupe som vi hade lånat av Nygård Motorsport pga. att vår E36 inte riktigt var raceklar.

E30:n körde jag och Björn varsitt sprint race i SLC 700 som vi båda vann. Efter sprinten var det en 50 minuter lång tidsträning inför Shell Helix Endurance. Tidsträningen delades upp mellan Björn, Kjell och mig. Jag satte 0:59.816, vilket var bäst i klassen och gav oss en 3:e plats på gridden precis efter Hubbes GT3 Porschar. Så långt kändes allt bra.

När klockan ringde 06:00 på söndagsmorgonen kom nervositeten direkt och som vanligt utfördes den sedvanliga toalettritualen. Mycket till frukost fick man inte i sig heller. Alla tankar kretsade kring dagens race, vår 3:e startruta, slicks Porschar och BMWs med V8:or.

Strax innan racet drog igång kom TV-teamet från Viasat fram för en snabb intervju. Sedan var det dags att sätta sig bakom ratten. Starten gick av och all nervositet var som bortblåst. Jag var med bra i starten och högg direkt på en av porscharna. Mina tider låg under minuten och efter ca 10 varvs jagande av Porschar hittade jag en lucka och dök förbi.

Nu hände det som inte fick hända. Jag blev styv i korken och tyckte av någon anledning att jag skulle öka takten och ”åka skjortan av Porschen jag just passerat” Vid det tillfället låg vi 2:a totalt och ökade hela tiden ledningen i klassen. Så händer det, jag driftade ett par centimeter för långt ut i kurvan innan raksträckan och åkte med bakhjulet på curbsen, tappade greppet och fick sladd. Returkastet kom hänsynslöst och gick inte att parera, jag blev sittandes i en okontrollerbar bil. Bilen åker med baken före in i Anco-räcket och lyfte cirka en meter upp i luften och glider längsmed räcket i cirka 5 meter. Räddningspersonalen var snabbt på plats och ställde en mängd frågor som jag inte hörde då jag tänkte på den besvikelse som måste ha spridit sig i depån. Jag klev ur och såg ett mosat räcke och vågade inte titta på bilen. Det visade sig dock att den bakre stötfångaren hade jag tryck igenom räcket, vilket var det enda och till min förvåning såg jag att alla däcken satt kvar på bilen. Jag smet in i bilen och körde på baksidan av banan in i depån. Depåfolket trodde knappt sina ögon, bilen rullade och efter ca 30 minuter, ungefär lika lång tid som det tog för funktionärerna att laga räcket fick jag sätta mig i bilen igen och köra vidare. Mekanikerna hade svetsat ihop bakvagnen, bockat och bankat avgasrör och reparerat baklyktan med röd tape.

Efter smällen kändes inte bilen riktigt som innan men vi kunde ändå hålla tider strax över minuten i ca 10 min innan bränslepumparna sluta fungera. Det visade sig att matarströmkabeln till bränslepumparna under instrumentbrädan hade gått av.

Nu satte sig Björn i bilen för sitt första pass och körde tills det var dags tankning och förarbyte. Kjells tur att styra den skadade. Han körde sitt pass utan några större problem, förutom en 360 innan raksträckan, dock långt från några räcken. Nu var det min tur igen. Jag körde nästan hela mitt pass innan ljuddämparen inte längre behagade att sitta på plats. Den började släpa i backen och det var dags för nästa depåbesök. Björn rullar ut och kör några varv när det blev dags för ett depåbesök igen. Gasvajern hade gått av, men Björn lyckades ändå rulla in i depån. Så här långt in i loppet började den svetsade bakvagnen gå upp i svetsarna och varvtiderna ökade konstant. Vi insåg att vi blev tvungna att slå av på takten för att kunna ta bilen hela vägen runt och förbi målflaggan, vilket vi tillslut gjorde.

Nu så här i bussen på väg hem sitter man och räknar veckans lediga timmar, för att nätterna nere på Bellevue Bil kommer bli långa. Om fyra dagar ska nämligen Coupén lastas igen för färd ner till Mantorp och BMW Cup. På det ska E36:an om 14 dagar bromsas, viket innebär massor av timmar. Det blir många timmar i verksta´n nästa vecka med.